Om Att vara kristen

Det finns vissa saker jag inte kan berätta för vissa kristna människor. Jag det här är ju fräckt och krasst, men för mig är det sant. Dessa vissa kristna människor är oftast dem som envisas med att kalla sig kristna. Som att man blir mer troende och kristen och andlig och spirituell för att man titulerar sig på ett visst sätt. På samma sätt som vissa tror att dom är mer jämställda bara för att de kallar sig feminister eller för att vissa tror att de blir mer homosexuella för att de deltar i Pride. Jag fattar nog, sammanhang är roligt och stärkande. Men är inte den stora utmaningen ändå att stå ensam i sin tro, sin läggning och sina åsikter. Utan att hänvisa till filosofer, kloka gubbar, böcker, artiklar och evenemang.

Jag är troende. Jag tror på Gud. Inte för att jag tror att han nödvändigtvis heter Gud men jag är nu uppväxt med att den där kraften man ber till, när man är i nöd eller som man tackar när allt har gått bra, kallas så. Det skulle kännas jäkla konstigt att börja kalla den där kraften Svante eller Asfalt helt plötsligt. Men jag är inte kristen. Eller jag tror inte det i alla fall. Jag har hur som helst inget behov av att kalla mig det. Jag är inte det minsta intresserad av nattvarder, ritualer och Gamla Testamentet. Jag tycker om kyrkor som byggnader och kyrkogårdar för att det finns så mycket nedgrävda historier där. Men jag har inget behov av att bekänna mina synder i kyrkbänken varje söndag. Tro mig, det går så bra så hemma i soffan.

Plus att det finns en massa med bibeln som jag inte har någon lust att "tro" på eller följa. Dessutom svär jag som en borstbindare och det har jag inte heller något intresse av att sluta med. Jag följer dessutom mitt hjärta och mina känslor och jag visar dem också på ett synnerligen syndigt och okristligt sätt. Jag har förstått att man inte gör det om man är en "riktig kristen". Överlag tycker jag att kristendomen mest går ut på att liksom "gilla läget".
Ja, men går det utförs så är det liksom meningen på något plan. Och det kan jag tycka att är en trygghet och en tröst när det känns för jävligt. Det betyder dock inte att jag kan hålla mig lugn och neutral och känslolös.

Det är därför man inte kan berätta vissa saker till kristna människor. För det känns som att de vill be för en för att man ska bli av med den hetsiga djävulen i ens bröst som gör att man blir upprörd och förbannad, passionerad och oeftertänksam. Och jag vill inte att dom ber bort det. (Jag utgår ifrån att Gud lyssnar på dom som är kristna sådär på riktigt.) Jag vill gärna ha den där hetsiga djävulen i mitt bröst för så är jag skapad och då får väl den där guden ta ansvar för sitt verk som alla andra. Dessutom tror jag inte att det ska vara antingen eller. Jag tror att man ska ha lite helvete i sig för att riktigt kunna uppskatta himlen. Det tror dom nog inte här i Bibelbältet dock. Således har min personlighet lite svårt att acklimatisera sig. För på tåget slog det mig att ju högre upp jag kommer, desto trevligare är alla, och desto otrevligare framstår jag...