Om Klassens Clown

Jag har varit på en dejt i veckan. Utan att uttala mig om hur och när och varför vill jag resonera lite kring varför det ofta blir fel. I alla relationer, oberoende om det gäller parrelation, arbetsrelationer och/eller vänskap. Det finns de som tycker att jag är öppen, glad, humoristisk, framåt, lättsam och driftig. Och det är delvis sant. Sen ska man inte förglömma att jag arbetar som skådespelerska och då är dessa egenskaper kanske bra att ha. Jag vet inte. Men hur som helst, jag vill inte vara skådespelerska i mina relationer. Jag är så innerligt trött på att vara klassens clown. Jag är så innerligt trött på att vara kuttersmycke och prydnad. Jag är så innerligt trött på att bjuda ut mig. Och jag är så innerligt trött på att vara behändig, följsam och tillgänglig. Jag är också innerligt trött på mingel, small-talk och jargong. Jag är trött på ironi, sarkasm och pikar. Och jag är trött på skitsnack.

Och om jag är bjuden till en fest, en middag eller på en dejt. Så vill jag bli bjuden på den för den jag är, inte den alla tror jag är eller vill att jag ska vara. Jag vill inte sitta och underhålla och vara rolig på en dejt. Jag vill inte vara i en relation för att jag muntrar upp den andres liv med "mina juttun". För det gör jag på jobbet, och när jag jobbar vill jag ha betalt.

Så nu får det vara slut på:
"Le, nu lite, ids int va så sur."
"Va int såndär nu."
"Berätta nu någå."

samt
1. Hångla med nån bara för att den vill hångla med en. För annars blir den ju ledsen.
2. Ta emot ett jobb, utan att blinka, bara för att nån erbjuder en ett.
3. Gå på fester och middagar och tillställning där jag VET att min enda uppgift är att vara snygg och trevlig, glad och flirtig, rolig och charmig.
4. Leva i nånslags evig tacksamhetsskuld. Som att jag ska hångla med nån bara för att jag ska vara tacksam för att nån överhuvudtaget vill. Som att jag ska gå med på vad som helst i arbetslivet eftersom jag ska vara tacksam över att jag överhuvudtaget har något jobb. Som att jag ska envisas med att ha en massa vänner även om jag vet att vi egentligen inte har nånting gemensamt. För jag ska ju vara tacksam för att jag har några överhuvudtaget.

Alltså: Värdera mig själv högre och Kvalitet framför Kvantitet.

Ärliga, sanna relationer i privatlivet. Med fokus på kommunikation, upplevelser och kärlek.
Ärliga sanna relationer i arbetslivet. Med fokus på utveckling, respekt och jämställdhet.

Hur svårt kan det vara?