Igår såg jag Pleppo Live- Välkomna till Mommos på Wasa Teater. Jag hade höga förväntningar eftersom det är i princip omöjligt att få biljetter till föreställningen och för att jag har hört så mycket gott. Jag tänker inte ha några åsikter om föreställningen för sånt sysslar jag helst inte med, om jag får välja. Men jag hade i korthet skitroligt i första akten och i andra akten kunde jag inte mera andas för att jag garva så mycket.
Det jag kom att tänka på sen senare på natten, när jag låg sömnlös, baserade sig på en kort snutt i föreställningen. Det var Kaj Korkea-Aho som valsa omkring i trumpetbyxor i guld, nej...eller var han pandan... Herregud jag minns inte. Jag är till och med osäker på vad han sjöng och i vilket skede låten kom i pjäsen men skitsamma. Detta att jag inte ens minns det bevisar min teori ännu mer på något vis. Hur som helst i refrängen så valde han vid, kanske tre tillfällen, ut en brud i publiken som han raggade på och den här gången råkade den bruden vara jag. Jag blev naturligtvis 7 år och kände mig otroligt utvald och speciell och viktig eftersom han valde just mig bland alla andra i publiken. Det är som att vinna på lotto när sånt händer liksom och jag blir ett barn och vill per automatik gå med i leken! Jag är ett stort fan av Kaj Korkea-Aho som människa och artist så ur den synvinkeln så kanske jag är lite jävig. Men om vi bortser från det så var upplevelsen väldigt sann. Jag, som publik, kände mig sedd. Jag, som publik, kände att nån där på scenen gjorde nånting för mig. Och det är det om kommer att stanna kvar i mitt hjärta längst. Det var en upplevelse.
Och det är det som jag vill ge min publik! Det är därför jag har svårt med begreppet "fjärde vägg" på scenen. Alltså att man ska dra en låtsas fjärde vägg där publiken sitter och låtsas som att dom inte är där. Inte ta in dem, inte se på dem, inte reagera på deras reaktioner. Utan helt enkelt låtsas som att de inte är där. Det är oftast den sortens teater jag tycker är dålig, märker jag nu. Den teatern där jag känner mig utesluten från sammanhangen, den teatern där jag i salongen känner att jag inte får reagera eller leva mig in i spektaklet genom att möta rollfigurernas ögon, känslor, andning och tankar.
Fjärde väggen hör inte hemma i teatergenrer som fars, komedi, revy, show etc. Därför tror jag att den här sortens publikfrieri, som en del postmodernistiska högtflygande riktiga konstnärer (förlåt, förlåt min sarkasm, jag tycker om postmodernistiska högtflygande riktiga konstnärer men jag är inte själv en sån...tror jag...) kanske skulle kalla det, ofta har dåligt rykte. Det är i underhållningsbranschen som sådant flirtande hör hemma. Inte på den riktiga, dramatiska och konstnärliga scenen. Det tycker jag är bullshit. Jag tycker kontakten till publiken och medvetenheten om att den faktiskt är där och respekten gentemot publiken passar i alla scenkonstformer.
Jag tror att publiken skulle tycka det är roligare att gå på teater om publiken nångång skulle känna att den behövs, att den är en viktig faktor. Alla säger det här hela tiden: Teatern är ingenting utan sin publik. Men hur många visar det verkligen? Visar att jag gör det här i första hand för dig, för just dig där på första raden, för att du ska få en upplevelse och för att du ska trivas. Inte för att JAG, skådespelaren, ska få en upplevelse och trivas. Inte för att JAG, skådespelaren ska hävda mig själv och synas. Det är en avsevärd skillnad tycker jag. Och igår blev det väldigt tydligt, det som hände. Så, tack, Pleppo, för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar