Ja, nikotinet. Det har jag sysslat med sen tidiga tonår. Jag tänker inte ingående berätta hur det gick till när jag började men i korthet gick det ut på att jag blev arg, stal en ask tobak från en ficka och gick ut i natten och rökte. Och sen var jag fast. Konstant kedjerökning syssla jag friskt med hela gymnasiet och ännu året efter det. Det var väldigt svårt för väldigt många vuxna att se mig röka. Av nån anledning så passa det inte på mig, sa dom. Både vuxna som jag kände men också helt vilt främmande muppar tog sig friheten att tala om för mig huruvida tobaksrökning passade mig, huruvida mina kläder passade mig eller huruvida det var vettigt eller inte att gå utan mössa och vantar i minus trettio. Det här har folk, allt från lärare, till kompisars föräldrar, till kompisars kompisar, till kassatanter, till föräldrars klasskamrater till präster, läkare, släktingar, försäkringssnubbar, alkisar, tanter och farbröder och så vidare försökt förklara för mig så länge jag kan minnas. Detta trots att jag var långt över myndig. Jag undrade då, och även idag, om det fanns nån oskriven lag att om man var sådär lite halvt känd för allmänheten så gav det automatiskt allmänheten friheten att uttala sig om saker som i min värld räknades till mitt fria val och privatliv.
Detta irriterade mig otroligt.
Och triggade.
Således rökte jag som aldrig förr, började gå med mössa igen först efter att jag fyllt 25 och väljer helst den sämsta kombinationen av kläder när jag går i butiker, än idag. Jag får sån otrolig kick av att gå i pyjamas till butiken eller i nattlinne till biografen och när jag jobbade på båten så ville jag helst svansa omkring i uppseendeväckande kaninformade illrosa morgontofflor så fort jag fick chans.
Fortfarande vägrar jag använda vantar. I ren protest.
Jag har alltid blivit lite sådär småfittig när folk behandlat mig som en fyraåring.
Även när jag var fyra.
Jag tyckte om att krackelera den perfekta bilden av mig själv som jag upplevde att vuxna hade om mig och som jag själv inte alls upplevde att stämde. T.ex. förstår jag inte hur jag har kunnat bli godkänd från högstadie och gymnasiet. Jag var ju för helvete aldrig närvarande! Vad jag än gjorde så fick jag aldrig något straff... Inte för att jag ville ha något straff men jag tyckte det var orättvist att andra blev bestraffade för betydligt mindre saker. Geografiläraren i gymnasiet underkände mig aldrig i proven trots att jag nog skulle ha förtjänat det, istället fick jag 5 miiiiiiiinus och en liten bekymrad blick i en halv sekund. Också historielektionerna lyckades jag slarva mig igenom och bli godkänd i. I högstadiet fick jag engelskaläraren att gråta, jag stal en uppstoppad räv av biologiläraren och vid ett tillfälle låste jag in en lärare i hissen. Dessutom skolka jag från alla gymnastiklektioner ungefär från femman i lågstadie framåt. När jag vädjade till Matteläraren att jag aldrig nånsin skulle klara av Sannolikhetsläran så sa han att han kunde tänka sig att godkänna mig ändå om jag bara stod ut med att ens närvara på lektionerna... Och sen detta arma marrande om att: Du som är så söt och kiva flicka, måste du nu vara så besvärlig, måste du nu ha sjuhundra kilo kajal under ögonen, måste du nu demonstrativt stå på de förbjudna områdena och röka och varför kan du inte ha mössa på dig när det är minus trettio ute? Jo. Jag måste. Du kan själv vara en söt och kiva flicka om du tycker det är så satans roligt. Satan. Förresten är jag inte en söt och kiva flicka, det är du som vill att jag ska vara en. Och sen finns det nån annan som vill att jag ska vara nånting annat och helt plötsligt vet jag inte ens själv vem jag vill vara eller vem jag är. Och det är då det går åt helvete. (Bara så ni vet, alla föräldrar och lärare och vuxna.)
Det enda som var riktigt kul (förutom att röka och äta berlinermunk) var musik och modersmål. Teckning hade kunnat vara kul om man hade fått göra vad man ville, måla undervattensvärldar med fiskar i alla färger och former, rita psykedeliska ansikten i tusch och laga stora tavlor av skrot. Att rita äpplen och händer med billiga blyertspennor eller dreja askkoppar (som ändå alltid gick sönder vid bränningen) uppfattade jag inte riktigt som kul eller ens särskilt viktigt.
Ja, hur som helst, det var bra att röka så fick dom nånting att gnälla på.
Och då kunde jag äntligen få sparka bakut och protestera och känna att jag var besvärlig och av annan åsikt. Att jag tänker satan inte göra som ni vill, jag har faktiskt en EGEN VILJA, fuck you! Jag tror att jag alltid har känt mig lite berövad på min egen vilja, rätten till en egen åsikt och möjligheten att påverka.
Det är nog därför jag har så satans mycket att uttala mig om nuförtiden...
Dessutom har jag alltid räknats som duktig.
Och det är störande. Det finns väl en massa andra sexigare egenskaper man hellre har som ung vuxen.
Än duktig och trevlig och artig.
I alla fall. För länge sen var jag beroende av cigaretter. Eller trodde att jag var det.
På senare år har jag rökt allt mindre. En cigarett i veckan, lite fler om det blivit fest och sen ibland har det spårat ut rejält längre perioder. Nu på sistone har jag dövat festsuget med snus och det tröttnar jag oftast ganska snabbt på. Inte är jag sugen nu heller och jag vet att det inte smakar gott längre och då kan jag väl lika gärna lägga av helt och hållet tänker jag.
Nu behöver jag inte chockera och vara rebell längre.
Mitt yrke sköter det av sig självt.
Plus att numera vågar ingen längre uttala sig om huruvida jag har mössa eller inte,
rätt sorts kläder eller om jag beter mig som de anser och förväntar sig att Daniela
ska göra. Och det är väldigt skönt. Det är fråga om nånslags integritet antar jag.
Ett fenomen som jag också vill behandla under året...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar