...eller om att fånga en fjäril... om en dans med svåra steg... om en varning för ras... eller om att vara av ingens frö... eller om tankar som räknas... eller om brustna hjärtans höst... eller kanske är det ett tal av Hjärter Dam... eller många ballader om konsekvenser... eller sagan om en fantasi... eller innan mörkret faller... eller kanske för den som letar...

måndag 23 januari 2012

Om Sanningsrysningen

Sanningsrysningen är som en vanlig rysning fast mycket större. Den kan komma i intervaller eller bara en gång. Den kommer när man gör nånting som känns helt rätt. Det kan vara att man tar emot ett jobb, eller säger nej till ett. Lägger sin röst i valurnan eller gör ett oväntat val. Sanningsrysningen kan komma innan en premiär, man får liksom känslan av att det här kommer att bli succé. Den kan också komma tillsammans med vissa människor. Oftast tror jag att man springer förbi sanningsrysningen men är man också lite intuitiv och känslig så borde man känna av den. Låren, armarna och nacken är ofta utsatta. På sistone har det varit mycket med sanningsrysningar. I valbåset när jag röstade på Haavisto tillsammans med Tessi. Då rös vi hela vägen till teatern. Igår rös jag hela valet igenom. Det är inte samma sak som nervositet och spänning. Det är nånting annat.

Jag har en annan sanningsrysning också. En sanningsrysning om att jag gör helt rätt. Att jag har valt rätt. Jag ska inte vara rädd för att gå min egen väg. Emot alla andra. Både när det gäller Den Stora Utmaningen. Men också när det gäller arbete. Och familj. Jag vet nog vad som enligt normen förväntas av mig som kvinna, skådespelerska och människa. Men jag vill inte göra saker bara för att göra. Eller vara med folk bara för att vara. Jag inväntar Sanningsrysningen, så att jag vet att det är rätt.

Sanningsrysningar jag just nu tar på allvar. Jag sanningsryser över Haavisto så det står härliga till. Aldrig har jag ryst så starkt i politik. Jag sanningsryser över ett arbetserbjudande jag har fått. Jag är rädd för vad andra ska säga. Lite. Men innerst inne vet jag så hårt att det är rätt att jag ryser på utsidan. När jag var skengravid i början på året sanningsrös jag som en häst. Jag har länge tvekat på om det här med barn riktigt är min grej. Men jag trodde på riktigt att jag var gravid och det kändes på alla sätt och vis helt rätt. Jag sanningsrös. Det skrämde mig inte alls och jag var enbart lugn och harmonisk över tanken. Jag litar på Sanningsrysningen.

1 kommentar:

  1. Bra att kunna göra en såndär snabbcheck, liksåm. Ryser man så har man rätt. Sen kan man gå vidare, men man vet i alla fall. Bra grej!

    (Å jisses vad du skrivit idag...)

    SvaraRadera