Om njutning

Jag överlevde tredje dagen och belönade mig på fjärde dagen med massage i 90 minuter. Huvudfokus det här året är ju att satsa på njutning som inte är skadligt för kroppen, själen och ekonomin. Massage är således toppen! Men eftersom varje dag är ett experiment och varje sekund finns till för att analyseras så måste jag nu berätta om vilka tankar som rörde sig i skallen under själva massagen.

Jag slängde mig på britsen i ett flashigt spa. En liten jänta kom genast leende och frågade om det fanns några speciella områden jag ville att hon skulle koncentrera sig på och jag sa nej, helkroppsmassage och inte för hårt så att jag är tvungen att spänna mig i 90 minuter. Jag vill slappna av, inget annat. Sagt och gjort.

Först försökte jag känna efter om jag kände mig liksom obekväm med att klä av mig men det enda obehag jag kunde uppbåda var att det var ganska kallt i rummet. Annars tycker jag det är ganska befriande att ligga näck hos massören just för att det är så tillåtet. Det är ju liksom meningen att man inte ska ha kläder på och då känns det okej. Ungefär på samma sätt resonerar jag hos gynekologen vanligtvis. En och annan horror-historia har jag haft från gyn-besöken men i grunden tycker jag inte det är särskilt jobbigt eller pinsamt. Tvärtom kan jag tycka att det är ganska intressant. Egentligen tycker jag att det är ganska synd att jag inte ser själv vad läkaren gör när man ligger där med benen i vädret. Nåja, det var inte det jag skulle skriva om. Men nej, det kändes alltså inte obekvämt alls. Bara kallt.

Sen börja den här jäntan knåda och det gjorde hon bra. Men nu kommer kruxet! Av 90 minuter så gick hälften åt till att jag hade dåligt samvete. De första tio minuterna angstade jag i huvudet om hur dyrt det var och att hur fan tänkte jag nu när jag med nöd och näppe har råd med mat. De följande 20 minuterna angstade jag över att den där stackars jäntan var tvungen att knåda just mig. Fy fan vad tråkigt tänkte jag, för henne. Och sen resten av minuterna kombinerade jag allt det här och slutsatsen var att jag förtjänar absolut inte det här. Under inga omständigheter förtjänar jag detta. Så halva nöjet var ju förbi innan jag klarar av att bogsera bort de tankarna som inte hörde hemma i huvudet... Till slut lyckades jag med hjälp av en lång dialog i huvudet slappna av. Jag resonerade att jäntan för helvete har valt sitt yrke själv, jäntan få lön för det här och om jäntan inte tycker om sitt jobb så är det inte mitt problem. Jag resonerade att jag har betalat dyra pengar (alltså va...pengar kan väl int va dyra...eller?) för det här och att jag nu ska passa på att njuta för det förtjänar jag. Och det här mantrat hade jag i de återstående minuterna och sen var massagen slut och visst hade det varit skönt...men tömt hjärnan hade jag ju inte gjort... Dessutom började jäntan prata om sin mammas bröstcancer och jämställdheten på sin arbetsplats i något skede och då var det helt meningslöst... Hade hon kunnat hålla käften och jag kunnat hålla ordning på mina destruktiva tankar så hade det varit helt underbart för jäntan var trots allt väldigt duktig på det hon gjorde och jag kände trots allt att det här var precis det jag behövde.

Och såhär funkar jag. Allt tar så länge. Man måste krama mig 20 gånger för att jag ska förstå att jag vill bli kramad, att jag jag vill bli kramad av just den som kramar, att den som kramar faktiskt vill krama mig och att jag förstå att njuta av den kramen just då när den kommer och ta ut allt av den som finns att få. Alltså borde jag gå 20 gånger till massören innan massagen verkligen har den effekt jag hade förväntat mig och jag borde gå 20 gånger till psykologen innan jag ens vågar säga vad problemet egentligen är jag behöver gå 20 gånger på dejt med någon innan jag fattar att den där människan verkligen vill gå på dejt. Med mej.

Alltså det svåraste i universum är inte att orka jobba, marknadsföra sig, bli framgångsrik, hitta kärleken, vara en god mamma, skaffa familj, dejta och motionera. Det svåraste är att njuta av det, precis så som det är, slappna av och acceptera och retirera, i nuet. Hur jävla svårt kan det vara??

Det som däremot är otroligt enkelt är att påstå att cigaretter, sprit och shopping handlar om njutningsämnen för mig. Det är ju en ren och skär lögn. Anledningen till att jag tycker att jag njuter av att supa, röka och shoppa är för att det känns bättre och enklare att njuta av saker som i grunden skadar en, än att njuta av saker som i grunden inte skadar en... Eftersom min hjärna, mitt hjärta och själ anser, vad än det gäller, att jag inte förtjänar äkta, sann, välgörande njutning. Och jag är inte ensam om det! Men då undrar jag bara, hur fan är man funtad då, på en skala??

Utmaningen är fortfarande alltså att våga njuta av det som "är exklusivt, mer hållbart och fullständigt ofarligt" istället för att "njuta" av det som är "billigt, ögonblickskort och fullständigt livsfarligt". Varför är det här så svårt? Varför? Varför perkele varför?