Jag brukar inte anse att jag är felfördelad. Jag är ganska nöjd med min tillvaro vanligtvis. Jag hör inte till dem, anser jag själv, som på något vis har stått i livets sämre kö. Tvärtom, ibland kan jag nästan tycka att jag har haft det oförskämt bra och är snarare rädd för när det ska smälla.
Men det finns en sak jag tycker är orättvis. Och det är att här går jag och är redo. Jag är redo att vara hemma, jag är redo att avla fram ungar, jag skulle inte ha någonting emot att sitta hemma på lördagskvällarna med en egen familj i ett eget hem. Nöjd och glad och trygg. Jag har sett nattlivet på många håll och det ser ut precis som det alltid gjort. Jag har besökt köttdiskarna, stått där och försökt balansera ett gintonic-sugrör mellan läpparna i diskolampornas sken. Och jag vet att jag inte har nånting att hämta därifrån längre. Inte som det känns just nu i alla fall. Jag trivs mest hemma, i tysthet, i mysbyxor, pysslandes, tittandes på film eller tillsammans med vänner eller familj. Jag har aldrig varit otrogen. Jag har alltid varit ärlig, om än väldigt rättfram och rak och snabb i vändningarna, men ändå alltid ärlig i mina relationer. Ibland har jag gjort förhastade beslut, det medger och vägrat diskutera saker. Men de senaste åren har jag varit en vän av kommunikation, respekt och ärlighet. Jag har också trappat ner arbetstakten till förmån för relationer och fritid. Jag är inte så väldans karriärinriktad längre och känner mig ganska bekväm med tanken på man och barn. Tråkigt nog, tycker kanske en del, när man kunde göra så mycket annat. Men så är det faktiskt.
Jag är också ganska schysst, ärlig och rättfram fortfarande, vilket inte är schysst enligt många men nog enligt mig. Jag försöker vara optimistisk och positiv, glad och rolig. Samarbetsvillig, öppen och inspirerande. Jag försöker lyssna på folk och hjälpa dem. Jag är dessutom ohyggligt lojal och folk som inte ens förtjänar mina försvarstal, får dem hela tiden. Det jag däremot har svårt att göra är att ställa mig in och smeka medhårs. Upplever jag orättvisor har jag svårt att bara se förbi. Upplever jag att saker och ting ses på endast ur en vinkel så kan jag inte låta bli att komma med tusen andra vinklar även om min åsikt kanske är en annan. Så jag är kanske inte snäll. Snäll som i att jag säger och gör som folk tycker att jag ska göra alla gånger.
Dessutom upplever folk att jag är stark, kreativ, självsäker och social. Även om jag själv inte alltid är enig i detta så är det i alla fall egenskaper som jag har hört att folk uppfattar mig som. Ja, tack för det, jag är smickrad. Men så till orättvisan. Hur är det då möjligt att jag inte kan hitta en man?
Seriöst?
Och hur är det då möjligt att lögnaktiga, otrogna, självcentrerade, falska människor får ha, inte bara en partner utan dessutom ett flertal, leksaker, flirtar, älskare och relationer? Jag dömer inte dem. Det gör jag verkligen inte. Folk får göra som de vill i den frågan. Men är det inte lite skevt ändå?
Utan att vara bitter, så tycker jag faktiskt att det är orättvist. Det tycker jag.
Jag tycker det är fel att dom som har barn inte fattar att vara hemma med barnen och uppskatta sina barn och göra allt för att uppfostra och utveckla sina barn så mycket dom bara kan. Umgås med dem. När det finns andra som bara väntar på att få barn med allt vad det innebär. Väntar på allt det där ansvaret och alla dom där uppoffringarna. Jag tycker att dom som har partners som älskar dem bottenlöst och kravlöst ska uppskatta det och inte utnyttja det och finner de något missnöje i sina relationer så ska de hellre bryta upp än att spela dubbelspel. Det tycker jag faktiskt. Jag tycker det är jävligt fult. Och jag tycker det är orättvist, mot oss som är ensamma och inte har en enda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar