Om Citymarket och meningen med livet vol. 1

Allt går som en dans. Fortfarande ingen abstinens på varken nikotin eller sprit eller Hesburger. Har inget sug på att gå ut och partaja men det är väl helt sunt efter en lång jul- och nyårshelg med mycket av den varan. Ännu är det således ingen panik på torpet. Jag tycker inte jag har ersatt mitt beroende med nånting annat heller. Har inte ätit godis eller pizza som en tok. Det brukar jag inte heller göra men det är ju vanligt att man ersätter ett beroende med ett annat. Igår hade jag grymt sug på kladdkaka men som sagt igår var ju allt stängt så det var bara att gilla läget... Inte heller jag har shoppat nånting. Annat än mat. Möjligen har jag ersatt mina beroenden lite med att titta på tv och spela telefonspel. Har fått nedladdat ett Skjuta-bubblor-spel och jag min naiva kossa trodde att man bara kan komma till en viss nivå och sen tar spelet slut. Men nu verkar det inte vara så. Jag är nu 247:e "världen" och jag bara undrar: När satan tar bubblorna slut??

Inte nog med att man blir helt "hooked" på bubbelspelet. Man får dessutom kramp. I ögonen, i axeln, i fingret och i hjärnan. Det hoppar färgglada bollar framför en när man blundar och ska försöka sova. Det, i kombination med att pizzasnubbarna packar paff ute på innergården och att ett gäng packade Fifa-nördar har spelkväll i lägenheten ovanför är ingen höjdare... Nästa natt går den här arga tanten och hytter med näven!

Och så det här med Wordfeud! Världens bästa uppfinning. Alltså Alfapet/Scrabble på telefonen. Man kan spela med utvalda vänner eller i brist på riktiga vänner med vem som helst i hela världen. Vissa verkar tro att Wordfeud är den nya nät-dejting-sajten. För jo, man kan chatta med folk också. Och ha bild. Det är enda nackdelen med spelet. Annars är det ju ett underbart tidsfördriv för en som måste fingra på nånting hela tiden.

Och Citymarket. Man kan alltid testa sig själv med att gå i Citymarket. Citymarket är en STOR butik för en som är van vid att handla hela sitt liv i Valintatalo. Först ska man gå igenom ett hav av filmer, cd:n, smink, kläder, skor, dvd-spelare, städattiraljer, pynt, kärl och ljusstakar. Allt detta ska man värja sig för! Den här tiden på året ska man dessutom värja sig för tusentals olika storlekars realisations-lappar till höger och vänster OCH en vänlig sammetslen svensk röst som i högtalarna talar om för en ALLT vad man nu behöver plötsligt just idag när jag råkar riktningslöst simma igenom detta hav! Gud bevare och bredvid ligger Alko med långa rader av halvsöta vita viner, Baileys och Fresita. Och så har dom en hel separat disk för lottkuponger av alla det slag där man kan vinna miljoners miljarder och ett nytt liv och en självkänsla och snygg kropp och ett mod, ett framgångsrikt yrke, en man och några nätta, ljuva, tysta barn, styrka, kraft och solsken alla dagar. Typ.

Citymarket är en butik av satans ondo vill jag bara påpeka.

Jag får alltid hjärtklappning, blir skitnödig och panikslagen. I rena rama förvirringen och overloaden av intryck går jag vilse och får hjärnsläpp i rädslan för att jag inte ska hitta ut. Till Citymarkets försvar kan jag säga att det här händer i de flesta varhus jag går in i. Det enda sättet att lätta på trycket är att köpa allt som kommer i ens väg. Kicken, adrenalinet, botar den mest panikslagna. Det vet väl en skådespelerska som jag...

Nåja. Har man bara kommit så långt som till matavdelningen, dit jag allt som oftast är på väg (numera), så är det lugnt. Speciellt i dessa tider då jag verkar tycka att allt är äckligt. Jag kan nog också shoppa loss på matavdelningen men väldigt sällan. Det är nog helt enkelt för att min hjärna helt enkelt har den uppfattningen att mat är dåligt. Mat är gott. Men det är dåligt. Allt är dåligt. Halvfabrikat är dåligt. Natriumglutamat är dåligt. Light är dåligt. Fett är dåligt. Pasta är dåligt. Vakumförpackat är dåligt. Ris är dåligt. Laktos är dåligt. Gluten är dåligt. Potatis är dåligt. Ägg är dåligt. Kolesterol är dåligt. Socker är dåligt. Frusna bär är dåligt. Det finns inte en enda vara i butiken som jag med min hopplösa ämnesomsättning och värdelösa självbild inte nånstans har läst eller hört eller fått mig förklarat att är dåligt. På ett eller annat jävla sätt.

Mat handlar överlag om dåligt samvete. För mig. Jämt. Det är astråkigt för det är ju så in i helvete gott.
Det är därför jag kan få för mig att jag måste resa nånstans för att få äta. Jag brukar säga att jag ska åka till Riga och äta. Inget annat. Gå på restaurang. Äta kött. Där kan jag i lugn och ro lägga ansvaret på nån stackars lettisk kock och hans åsikter om bra och dåliga råvaror. Resor går ut på att äta, sova och titta. Punkt slut. När man är på resa får man "unna sig". På semestern behöver man inte ha dåligt samvete för att man slöar och äter och frossa och mållöst ser sig omkring. Men här hemma är ju det mesta dåligt och vad jag än äter så får jag dåligt samvete. Här hemma ska allting ha en poäng, varenda promenad ska ha ett syfte. Det kan vara så enkelt som att förflytta sig från A till B, men mest är det väl motion, hälsa, frisk luft som vi skyller på. När det egentligen handlar om att vi vill bli snygga. Mållöst dallande i halva promenader ingenstans, som man får göra på semestern, nej, det går inte. Det ska vara en poäng, ett syfte, ett mål med allt satan här i världen... Allt man gör eller hittar på ska liksom LÖNA SIG. Det ska på ett eller annat sätt vara vinstingivande. Att göra saker för höga nöjets skull är bara okej på semestern... Och till och med då är det okej bara därför att det LÖNAR SIG att ta en paus, varva ner, ta det lugnt ibland.

Det är ju inte alls okej att åka på semester när man inte alls behöver det.

Man förutsätts liksom vara helt slutkörd och sjuk innan man förtjänar en vecka på Mallorca. DÅ är det okej. Att åka färdigt utvilad till Thailand är ju verkligen ohederligt på alla sätt och vis. Nej, du ska vara en trasa, mörbultad och panikslagen innan du får han något kul. Så är det bara. Straff och belöningen, jippii!!

Och om man nu mot förmodan skulle tillåta sig att att åka iväg på semester för sitt höga nöjes skull innan man blivit ett utbränt nervvrak så då ska man åka på något jävla meningsfullt äventyr av något slag. Man ska bestiga någå satan berg, gå 800 km Via Dolorosa, pinas i kloster och celibat för att finna sig själv eller rabbla mantror i någå indiskt bönehus. Eller så kan man åka på nånslags mission till något fattigt land och hjälpa små barn eller klättra bland bergsgorillor eller tågluffa i nöd och lust på nån pissluktande transsibirisk järnväg eller sen det bästa av allt resa till ett annat land för att skriva en bok.

Det är ju alltså inget fel med det här och jag sysslar flitigt med det själv. Jag tycker bara det är pisstråkigt att man inte bara kan få åka på semester för satan. Spotta i taket, sova, se sig omkring, äta. Punkt. Varför ska allting vara så in i helvete meningsfullt hela tiden? Kan man nångång få vakna upp och bara känna efter vad meningen är med den här dagen och detta uppvaknandet istället för att ha bestämt sin mening, sitt mål, sitt syfte färdigt tills man dör.

Jag vill resa till nån djungel och säga till gorillguiden som ska guida oss upp i amazonbushen: Fuck you, jag vill inte se några jävla gorillor. (Det är en lögn, jag skulle verkligen vilja se berggorillor, egentligen skulle jag vilja ha en egen. Hemma. Att ligga armhåla med) Jag blir här och dricker kaffe med den här...öh krokodilen, eller palmen eller hövdingen istället. Så att hejdå, ha så kul.

Nåja. Hur som helst. Idag blev det yoghurt, apelsiner och cokis till middag. Urdåligt, jag vet. Men seriöst, alla dessa långa rader av stramande glansiga korvar och högar av gräddiga ostar och enögda fiskar och sockersöta bullar och utrealiserade säsongschokladaskar och hälsovitaminsafter och eländesvarianter av mjölkar och plastinpackade hönsslarvor och malet kött-klimpar och fullproppade kaviartuber  och sladdriga sallader och ihjälbesprutade välpolerade tomater och rullader blev bara för mycket!

En yoghurt, tack, blir bra.
Och en egen bergsgorilla.
Om ni har.