Siffran tre är magisk i min värld. Och avgörande. Därför lönar det sig att vara uppmärksam på just den och låta den hjälpa en. Idag är det tredje dagen in på det nya året och som ett brev på posten kommer således tvivlen, abstinensen och oförmågan att gilla läget. Under dessa dagar i Vasa har jag mest varit på jobb, läst manus, sovit, ätit, gått vilse och sett på tv. Två av dessa sysslor är godkända i mitt huvud. Jobba och läsa på manus är "vettigt", det övriga anser jag att jag bör ha mer eller mindre dåligt samvete över. Skam och dåligt samvete går över med hjälp av cigaretter, alkohol och shopping (konstigt nog) eftersom det avtrubbar känslorna och gör att man för stunden glömmer bort ångesten. Sen får man ju såklart ännu mera ångest efter att man handlat, rökt eller supit, men då kan man ju alltid handla lite mer, supa lite mer och röka lite mer. Nå nu vet vi ju att allt det här är dåligt och det ska man inte syssla med. Arbeta däremot, det är ju vettigt och minst lika känsloavtrubbande om man arbetar tillräckligt. Alltså har jag jobbat ganska mycket i mitt liv. Så mycket att jag är uppe i 170 euro i pension redan som 29-åring och då är fyra år av arbete inte ens medräknade. Så jo, jag kan jobba och jag gillar att jobba men tyvärr räcker inte det. Det förintar inte ångesten tillräckligt. Jag borde träna. Skriva en pjäs. Öppna en blogg. Träffa vänner. Läsa böcker. Tänka. Bli smartare. Snyggare. Gladare. Och så vidare.
Problemet är att jag är så in i helvete trött. Jag vill jobba, sova, äta, skratta, motionera lagom i en halv promenad och titta på teve som jag inte har gjort på flera år. Men jag kan inte. Det är inte okej. Det är inte tillräckligt. Jag måste ju åstadkomma nånting också. Bli nånting. Och det är då abstinensen dyker upp. Det tvinnar i skallen och inget kan jag riktigt göra riktigt helhjärtat. Jag försöker andas, meditera, titta på en film, stänga facebook och chilla och vila. Men jag kan inte slappna av. Jag blir så jävla stressad. Det kliar i hela kroppen och jag kan inte urskilja om det är rastlöshet, abstinens, trötthet eller ångest. Jag vet inte skillnad längre. Jag vet att jag orkar inte masa mig ut bland folk. Jag orkar knappt vara vaken. Jag tvingar mig att vara vaken till efter nio för att undvika sömnsvårigheter på natten. Jag orkar inte träna. Jag ORKAR inte skriva alla tusentals pjäsidéer jag har och det ger mig ångest. Jag orkar inte skriva en bok. Jag orkar inte söka pengar till min kurs. Jag orkar ingenting.
Jag älskar att jobba och det orkar jag med. Det känns meningsfullt och kul. Allt annat suger. Jag vill ligga på soffan i nattlinne och dregla och glo på sjuhundra avsnitt av Friends men inte ens det kan jag riktigt njuta av och tillåta mig för då känner jag mig lat, onödig och oviktig och det är hemskt. Och det är då jag bara vill röka, dricka gott sött vitt vin och shoppa en massa färgglada kläder för då blir jag glad igen. Och pigg.
Varför är det så svårt att stiga upp, ta en promenad, gå till jobbet, gå hem, handla mat, laga mat, äta mat, titta på teve, sova? Hur svårt kan det vara? Det är väl det vad normala människor gör. Varför upplever jag att JAG måste förändra världen och hitta på alla fantastiska idéer och kreativa lösningar? Varför kan jag inte bara ta det lugnt? Varför spinnar det i min skalle och kliar i min kropp?
Varför är det så svårt att bara vara? Jag kan inte. Inte tillräckligt. Måste bli nånting. Vara någon. Skaffa karriär eller kärlek. Måste välja. Måste göra någå vettigt. Måste bli smartare. Skriva nånting. Va duktig liksom på nånting.
Dag 3 är det omöjligt att förstå att jag har en familj, karriär, kärlek.
Dessutom har jag god hälsa, tak över huvudet och vackra ögon.
Detta betyder ingenting, dag 3. Jag är ingen dag 3.
Dag 3 finns det risk att allt man försökt, lovat, sagt och stått för raseras och det är därför man ska vara extra uppmärksam just dag 3, för då finns det åtminstone en liten chans att man kan skydda sig och bara genomlida dagen i väntan på den fjärde.
Snart är den slut.
Amen tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar