Hamnade som hastigast in i en diskussion om kramar häromdagen. Någon frågade, då jag krävde närhet i form av en kram, i fall jag inte får sådan närhet i Vasa, där jag nu arbetar. Jag hävde ur mig att jo, nog får jag kramar alltid, men det är mest sånadär frikyrkliga kramar och inte såna riktiga. Nå det är nu inte helt sant. Jag får visst närhet, vare sig jag vill eller inte, i Vasa. Och inte en enda frikyrklig har försökt sig på att krama mig. Så det var nu till att börja med en lögn.
Det jag däremot fortfarande hävdar är att det finns kramar och så finns det frikyrkliga kramar. Frikyrkliga kramar betyder, i min värld, kramar som ges till en annan för att man "förtjänar" den lika mycket som alla andra. "Du förtjänar en kram, som alla andra." Dom kramarna tycker jag inte alls lika bra om. Jag vill ha kramar där man kramar mig för att det är jag och inte i största allmänhet. En sak med kristenhet som jag stör mig på är nämligen det att alla är lika värda. Alltså det är ju folk. Lika värda liksom. Men jag vill inte gå omkring och krama en massa människor bara för att alla ska blir kramade och alla är värda dem lika mycket. Jag vill krama om dem jag tycker om. Och jag tycker inte alls om alla. Alla är ju lika värdefulla som människor för det men det är ju rent omänskligt att tycka om alla människor i hela världen. Och jag tycker det är omänskligt och konstigt och absurt att krama en massa människor som jag innerst inne inte känner ett behov av att krama. Alltså förstår ni?
Jag ljuger ju liksom för sig själv då på något vis. Går där och kramar per automatik en massa människor som jag inte ens har en kram-relation till. En del kristna (och många okristna också för övrigt) anser liksom att de har rätt att krama vem som helst bara för att Gud säger så. Och anser dessutom att man ska vilja krama tillbaka. Och vill man inte krama, ja, då har man någå problem med närhet eller att ta emot kärlek. Ursäkta nu bara men jag vill inte ta emot kärlek av alla. Ett helt vanligt neutralt professionellt tillmötesgående funkar bra för mig.
Och sen seriöst, alla är lika värda, utom Jesus som är lite bättre. Wtf?
Han är väl lika mycket värd som nån annan, alltså tänker jag lyssna på honom lika mycket som jag lyssnar på alla andra. Jag tycker om honom lika mycket som jag tycker om alla andra och tycker inte om honom lika mycket som jag inte tycker om någon annan.
Och så blir det tråkigt och så börjar det låta som Hagmans blogginlägg "Romantiskt tjafs". Och han är väl teolog och kristen och allt möjligt. Där säger han typ att allt går åt helvete med den riktiga kärleken eftersom vi blandar ihop den sanna kärleken med romantiskt tjafs. (Ja han formulerar ju sig på ett mer eftertänksamt sätt förvisso) Alltså att vi inbillar oss att kärleken i en parrelation per automatik ska vara större, häftigare och starkare än kärleken som finns i vilken annan relation som helst.
Men alltså det får han ju tycka om han vill. Men jag tycker inte så.
Jag håller med om att alla relationer kräver hårt arbete och att relationer handlar om betydligt mer än dans på ljusröda moln och passion. Men inte behöver man väl för den skull utesluta romantik, känslor och värdet i att en specifik person betyder mer för mig än en annan.
Nej. Jag tycker mera om min mamma än om nån annans mamma.
Och jag tycker mer om mina egna barn än om andras.
Det betyder ju för den skull inte att de skulle vara mera värda, som människor, än nån annan. Liksom.
Och jo, jag är romantisk och vill att den rätte finns, och att det bara är att vänta, och att det ska ske vid första ögonkastet och allt det där. Och jag vill att den relationen ska vara viktigare än nån annan relation med någon annan. Och jag tycker Mister Jiisös är pisstråkig om han inte kan bjukka på det. Seriöst.
Hagman säger att "känslor är för kristna ingen säker väg till sanningen, den finns på annat håll."
Jaha, nå då undrar jag att, på vilket håll är det? För mina känslor är typ den enda källa som känns ens lite tillförlitlig och sanningsaktigt just nu. Så är det faktiskt.
Ja. Nog är jag oense i en hel del när det gäller Jesus och tro och sann kärlek. Int hjälps det.
P.S Jag gillar Hagman.
Hej!
SvaraRaderaJag tror inte kristendomen lär att vi alla skall tycka lika mycket om alla människor (jag menar det då i alla fall inte). Poängen är väl att Gud älskar alla lika mycket, vilket väl åtminstone innebär att vi måste visa människorna samma sorts respekt som vi visar en vän till en vän som vi själva har svårt med.
Så det jag menade med att kritisera romantisk kärlek i den där kolumnen var inte att man inte får tycka om vissa människor mer än andra, det är väl ganska självklart. Men det jag ser som problematiskt är det som du beskriver såhär: "Och jo, jag är romantisk och vill att den rätte finns, och att det bara är att vänta, och att det ska ske vid första ögonkastet och allt det där. " Det är den här idén om kärlek som jag som som besvärlig, av den enkla orsaken till att jag inte tror den är sann - dvs, visst förälskar vi oss, men vi kan inte avgöra om vi älskar någon på grund av hur vi känner det för stunden - förälskelser tenderar ju vara ganska flyktiga.
Konkret tänker jag på att om man vill leva tillsammans med någon en lång tid, t.ex. för att man har barn att uppfostra, och man tror att "sanningen" finns i vad jag har för känslor för den andra, då får jag problem o känslorna förändras, för barnen skall uppfostras i alla fall. Det är då det vore viktigt att se att kärlek också handlar om att bita ihop och *vilja* sig igenom en jobbig period i stället för att hänge sig åt eventuella känslor för någon annan. Och det är väl det här som kunde vara utmärkande för en kärlek som jag skulle kalla kristen: att i det här fallet prioriterar den barnen framför de egna känslorna. Min poäng är alltså inte att man skall bita ihop och leva med nån man hatar, utan att kärlek kan vara kärlek utan att man alltid är så 17's romantiska med varandra.
Patrik