Träffade en missbrukare idag med 25 års erfarenhet av den branschen. Han var helt underbar på alla sätt och jag tror jag aldrig ha mött en människa som så öppet och ödmjukt kan tala om sina allra största rädslor. Speciellt inte en man. Fan vad man har kommit långt med sig själv när man vågar säga högt vad man är rädd för. Han var så helvetes klok den här mannen och jag hade gärna pratat mer med honom! Men hans berättelse bekräftade för mig att det här är helt rätt väg att gå. Och det är helt normalt att det inte är lätt och det är helt normalt att känna sig meningslös och vidrig. Ängslig och äcklig. Det pågår stora processer i kroppen och själen och huvudet just nu och det är inte så konstigt att de här känslorna dyker upp. Han påpekade vikten av att inte ersätta det ena med det andra. Inte inbilla sig att man är deprimerad eller övergiven. Inte trösta sig med socker eller medicin. Utan bara stå ut och försöka hitta ro och inre frid. Det går över. Lita på att det går över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar